Jamen det var ju ett evinnerligt tjat...

Muppington, min redaktör, ligger på som ett skållat troll om att det ska skrivas blogginlägg. Ytlig som jag kan vara så är det väl bara att skriva nåt vadsomhelst. Det behöver ju inte vara om något särskilt. Och visst, om Jerry Seinfeld (med byxorna så högt upp i midjan att jeanssöm och pubeshår blir ett) kunde ha en sitcom i typ 10 jahren (som sagt inte så bra på tyska men Google-translate påstår att "jahren" är lika med "år") så kan jag ju blogga lite sådär casual om ingenting utan att någon har anledning att klaga.

Har ju som bekant en blogg-beef med Mat-Affe så jag kan ju alltid hetsa lite där. Så då gör jag det. I förlängningen kan det ju kanske bli en rejäl generationsroman som blir "NN's våldsamma uppgörelse med matbloggare, gourmander och köttkockar".

Så här är det, Mat-Affe har lovat att det ska vara recept varje dag. Det är inte recept varje dag men jag vet att Mat-Affe äter varje dag. Så jag tror att Mat-Affe är lite pretentiös. Och lat. Jag tror inte han lägger upp recepten på de där tråkigare maträtterna som inte är så exotiska, typ hämt-pizza, blodpudding och tjälknöl. De recepten är inte fina nog att matbloggas om. Pretentiös och lat är han. Mat-Affe. Och jag har fortfarande inte fått en maträtt uppkallad efter mig. Det förvånar mig.

På tal om förvånad (kallas för P3-övergång, väldigt snitsigt) så blir man ju det. Förvånad. Över hur bra vissa saker kan bli. Och obra andra saker kan bli.

Åsså lite statistik om läsare och besökare (jag kan inte styrka detta alls eftersom jag inte har kollat, men jag höftar lite, som man faktiskt gör rätt ofta i statistik): Jag har skitmånga läsare! Och blir hyllad för en fantastisk blogg. dessutom är bloggen en snackis bland kidsen (berättade min redaktör, Muppington). Som grädde på moset har jag ju också en beef med en annan kändis-bloggare. Snacka om success story!

Så, Muppington, pitcha in lite annonsörer nu så kan vi casha hem på det här!